Jag är less på att vara ensam.

Jag sitter här dagarna i ända och undrar om nån bryr sig att jag sitter här?
Hur ska man veta om nån bryr sig egentligen?

Jag bara äter och äter och äter och väntar... men vad väntar jag på egentligen? Att någon annan ska ta tag i mitt liv?
Tror jag på det själv eller?
Ne, det här måste jag ta tag i själv och sluta deppa över att ingen bryr sig att jag just sitter här och deppar.
Fast det jag egentligen deppar för är väl att jag är ensam, så ensam som jag egentligen alltid varit, förutom den tiden med Ulf, men då var han upp i mig för mycket istället.
Jag behöver lagomt med sällskap, kan nån unna mig det?
Utan några förbindelser, bara en middag? ett litet samtal, kanske till och med en liten promenad. Så jobbig kan jag väl inte vara så ingen ens klarar av mig en kvart? Eller kanske det är så det är. Jag är helt enkelt för jobbig för att folk ska klara av mig över huvud taget. Jag får leva i min ensamhet.

Jag är iaf glad över att jag har min familj som alltid funnits där. Utan dom hade jag nog varit så utfryst att jag hade behövt sitta i ett hörn med en krama mig själv tröja. punkt slut.




Ack högaste himmel och fallande jord
det kostar på en yngling att leva här på jord
att leva här på jorden, det plågsamt vara må
att älska lilla vännen, den aldrig man kan få

Du talar visst väl, men du tänker inte så
för när jag vänder ryggen till, så ler du däråt
var gång jag till dig kommer, visst roar det dig
att du får tala falskehet och göra narr av mig