Har varit på luciatåg, barnen är underbara! Och så modiga som törs sjunga solon och allting. Men är ledsen för att kameran dog alldeles innan Gustav skulle komma. Skit.


Jag försöker, men det går inte att fejka. Jag vill vara glad, jag vill vara den Karolina som alltid ler. Men nu är allt bara falskt, jag vet hur det känns i hjärtat och det blir fan inte bättre, jag försöker tänka på annat men alltid finns det något som kopplar till dig. Varför dög jag inte. Jag kan inte lyckas med att behålla nånting. Tårarna rinner, och jag inser hur patetisk jag låter just nu, men jag är patetisk, kan inte vara annat än patetisk, det är någon som stulit mitt hjärta och tänker inte ge tillbaks det. Nånsin, aldrig mer. Aldrig mer du och jag. Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfan.
Jag måste få ut allt jag tänker på, men jag vill inte att någon ska behöva lyssna på skiten. Så jag skriver skiten här, så är det ju frivilligt att läsa.

Snälla, laga mig?