Igår var det panik igen, jag fattar inte vart det kommer ifrån. Jag blir bara helkonstig och helt patetisk, jag hatar mig själv så sjukt mycket i det tillståndet. Men inte verkar jag ens kunna göra någonting åt det heller. Men nån gång måste ju detta gå över, men jag saknar dig så supermegamycket. Fan vad ont det ska göra då.

Aja nog om det, idag gick det bra och jag har beundrat en liten flicka på dagis som har de vackraste bruna ögonen. Börjar bli lite less på att alla ungar VÄGRAR lyssna på vad man säger. Och det värsta jag vet av allt är då dom pratar om sina mobiler. Gud, jag fick min mobil då jag gick i sjuan tror ja, och jag tycker ABSOLUT inte man ska ha mobil då man går i lågstadiet. Det är orimligt. Vart är världen påväg? Då man själv var liten hade man ju så sjukt mycket respekt för fröknarna och sa dom till så slutade man direkt. Men nu käftar ungarna emot och vägrar lyssna, jag blir nästan ledsen. Fy.

Skärpning Karolina.

---

Det hände faktiskt en bra sak idag, en av fröknarna sa, jag tror du valde fel utbildning för jag tycker verkligen att du ska bli fröken, och då måste jag ju vara duktig på det jag gör. ELLER HUR? VAVAVA

godnatt.